Av Lotten Sandstedt

Fotos: Veronica Sanchez

Utanför kulturhuset i centrala Köpenhamn åker tonårspojkar skejtboard. Det är söndagseftermiddag. Himmelen är grå men vindarna milda. Genom en öppning i staketet skymtar jag sjöarna och från en vidöppen dörr hörs jazztoner.  

I rummet som huserar musiken är luften tung, nästan våt. I ett hörn står en halvdedikerad man och sköter musiken från en MacBook. En del människor virvlar runt på golvet. Några sitter utmattade på stolar vid de få bord som finns framställda. De följer uppmärksamt dansarnas rörelser. Andra står längs rummets väggar och tuggar mantra: step, step, triple step. I lokalen existerar en annan tid - swingens storhetstid. Då jag går in genom dörren får jag känslan av att jag förs bakåt i tiden. Där inne figurerar kvinnor i 50-talsinspirerade kjolar och 40-talsfrisyrer samt män i hängselbyxor och vridna mustascher. Utan musiken är lokalen egentligen ganska oromantisk och nutidspräglad. Stor och avskalad, med en scenöppning utmed den ena väggen som nu fyller funktion som avlastningsplats för jackor och vattenflaskor, men människorna som fyller salen är uppslukade av något annat. De dansar Lindy Hop.     

Alla är välkomna och färdigheterna är vitt spridda. Ett fåtal imponerar med hopp och avancerade rörelser, men hos merparten är det glädjen och musiken som är essensen. Din danspartners personliga historia är irrelevant. Speciellt ett par i mitten av golvet fångar min uppmärksamhet. Mannen är lång och stor, hans kraftiga mage hänger över byxorna. Hon är petite och har smala små händer som nästan försvinner i hans nävar. Kanske är det deras första dans någonsin. Deras ögon skiner, inte för varandra men för musiken, för dansen, för magin.

I denna miljö regerar Lindyns regelbok. Den sociala stegen som gäller i världen utanför ignoreras lika medvetet som parkerkingsförbud i Italien. Vid dörren skalas alla tidigare fördomar av och människor träder in som nyfödda sociala väsen. Dansen är den enda måttstocken här. Att vara bra, helst bäst, är vägen till toppen av näringskedjan. Ingen kan ta genvägar med fina utbildningar, förföriska ögon eller feta plånböcker.

De mer avancerade klädesvalen är utmärkande för danseliten. Ju bättre man är, desto mer berättigad är man till swingens karakteristiska utstyrsel. Längst ner i hierarkin står nyskilda, medelålders män i träningsbyxor och två vänsterfötter. En nybörjare i fluga och hatt anses nästan vara falsk marknadsförare. I denna dansens värld blir kulturella avvikelser dock ointressanta, nationaliteter blir triviala och språk sekundära. Det spelar ingen roll om du talar danska på svenska, engelska på danska eller svenska på kroatiska. En följares unika ambitioner bör vara: Lead and I shall follow.

I dansen är jag inte längre, student, kvinna, singel eller en trendkänslig vesterbroare. Jag är dansare och endast dansare.

I dansen är jag inte längre, student, kvinna, singel eller en trendkänslig vesterbroare. Jag är dansare och endast dansare. För mig är swingarenan en tabula rasa, ett tomt blad som låter mig se förbi sociala diskurser. Det är inte ett elitistiskt forum, men snarare en socialt förlåtande scen, där vardagens begränsande faktorer byts ut mot svettiga t-shirts och Count Basies toner.

Då söndagen ebbar ut och musiken har tystnat töms salen i kulturhuset snabbt. Jag går sakta över planen där endast några få skejtare är kvar och övar samma kickflip som tidigare – som om tiden utanför stått stilla. Det enda som minner om den svunna tiden är ångorna från de yviga rörelserna som cirkulerar runt Kulturhusets entré. Verkligheten tränger sig på, förtrollningen är bruten.               

 

Lindy Hop:

Lindy Hop är en form av swingdans, en överlevare från Harlems 20-tal. Dansen är en växande rörelse i Öresundsregionen. Genom dansen möts Köpenhamns swing-frälsta; danskar, svenskar, spanjorer, litauer etc. Man möts i svettiga lokaler, på tidiga kvällar till dansant jazz (livemusik, när man har tur).